I anslutning till den svenska bilden av en dansk personvagn kanske jag får citera en passage ur den vittbereste slavistprofessorn Richard Ekbloms skildring av en resa till Paris 1905? Ekblom beskriver resan i sin första samling resekåserier, Åka tåg 3:dje klass (1933).

»Åhåjaja! Nu steg jag upp på tåget till Korsør. Jag skulle resa över Kiel och Hamburg. Jag kom in i en vagn med dörr till varje kupé. Dörrarna slogos igen, och tåget satte sig i rörelse. Jag var ensam i kupén. Helt plötsligt uppträdde utanför fönsterrutan en man i konduktörsuniform. Han knackade på rutan. Jag blev förskräckt. Jag hade just läst i en tidning, att under en resa till Konstantinopel en förnäm österrikare bedövats och rånats av en till konduktör förklädd bandit.

Konduktören pekade först nedåt. Jag pekade också nedåt. Så pekade han uppåt och åter nedåt; det gjorde jag också. Det var tydligt, att han menade, att jag skulle fatta tag i remmen och fälla ned fönstret, men det låtsades jag inte förstå. Efter en halvtimmes förlopp stannade tåget. Konduktören ryckte upp min kupédörr och började hetsigt förebrå mig, att jag hindrat honom i hans tjänsteutövning. Jag svarade: 'Det är i så fall fönsterrutan och inte jag. För övrigt kunde jag väl inte veta, att konduktörerna i detta leendets land krypa utanpå tågen.' Och jag tillade: 'Jag har just läst i en tidning, att under en resa till Konstantinopel en förnäm österrikare bedövats och rånats av en till konduktör förklädd bandit.' Konduktören förstod tydligen inte vad jag sade. Han klippte min biljett, mumlade något om 'dum Svensker' och slog igen dörren med en omotiverat kraftig smäll.

Jag förundrade mig över att min kupé utövade så liten dragningskraft. Under nästa uppehåll gick jag ut och fann då, att hela vagnen var så gott som tom. Alla hade sökt sig till en ny, stor vagn, och jag flyttade också dit. Den gjorde sin första tur. Den var på numera vanligt sätt försedd med en lång korridor och skjutdörrar.

Vid nästa hållplats skulle en liten flicka stiga av. Just som hon gick ut ur kupén och endast hade ena foten kvar, gled dörren på grund av tröghetslagen igen. Den stötte mot vristen och fastnade. Flickan blev sittande på korridorgolvet med foten inne i kupén. Hon började gråta. Konduktören ryckte ned den innanför vagnsdörren hängande yxan, bände med skaftet, och foten kom ut. Men nu var flickans korg kvar innanför, och dörren satt ohjälpligt fast. ‒ 'Lilla barn', sade konduktören, 'korgen kommer i morgon. Stig av! Tåget måste gå.' ‒ 'Undskyld!' sade jag, grep yxan och bände i springan, men upptill. Dörren hoppade loss och gled fritt i sitt spår. ‒ 'Svenskar är inte alltid så dumma', sade jag; 'ibland är de rätt så kloka'. ‒ 'Ja, ejendommelig nok', svarade konduktören och började klippa biljetter.»